Utrikespolitisk krönika

Merhaba på er,

när jag startade den här bloggen i höstas så var min tanke att jag skulle bli en sorts djup, klok och intellektuell variant av Blondin-Bella, d.v.s. jag skulle bli proffsbloggare och och sponsras av företag som bara slet och drog i mig för att få annonsera på min blogg och visa upp sig för alla tusentals läsare. Kan väl lungt konstatera att det inte riktigt har blivit en tusenhövdad läsarskara. Inte heller har jag varit särskilt intellektuell. Tanken var annars att jag skulle skriva kloka krönikor om politiska och kulturella skeenden i Europa and further afield. Jo, tjena.

Men men, vi kan ju göra en politisk utblick och ägna oss lite åt Egypten. Jag hoppas verkligen för det stackars folket där att de blir av med den sege Mubarak. Jag menar, karln har varit president i 30 år och så där förbaskat mycket bättre har folket ju inte fått det under hans styre. Det enda kruxet är kanske att det skulle öppna upp för islamister om han försvinner och det politiska landskapet blir mer instabilt. Men jag tycker trots allt att egyptierna är värda all respekt för att de nu slår näven i bordet.

Nu är snart denna måndag över. Gudars skymning så sömnig jag har varit ikväll. Jag har suttit här och knåpat på en meritförteckning och nästan nickat till över tangentbordet.

I det här hushållet upplever vi förresten i detta nu en enorm standardhöjning. Wireless internet har gjort sitt intåg. Av någon outgrundlig anledning har det inte funkat tidigare men nu verkar gåtan har lösts. I alla fall funkar det på min dator. Med Stefans dator verkar det vara värre, i alla fall att döma av hans regelbundna vrålande. Det bästa är att äntligen slippa alla förbaskade sladdar tvärs över golvet.

GI-livet går annars vidare. Dessvärre firar mitt syndande dagligen nya triumfer. Det GÅR inte att leva GI-liv i Tyskland. ALLT består av kolhydrater, bröd eller potatis. Ärligt! Det här kommer bli min död! Jag fann idag helt enkelt inget annat råd än att trösta mig i denna GI-förtvivlan med en härlig bulle i närmaste bageri!

Jag har under helgen för övrigt fått det bekräftat att tyskar inte riktigt är som andra folk. OK, att de kan vara riktigt störiga vet ju alla men ibland är de bara extra störiga. De kan inte åka rulltrappa som andra och det retar gallfeber på mig, som annars är en fredsälskande varelse. Just i rulltrappan retar jag dock upp mig så det står härliga till. I de flesta storstäder i världen står folk till höger i rulltrappan och låter folk som har bråttom springa förbi på vänstersidan. Högertrafik helt enkelt. Men icke här. Nej, en riktig tysk ställer sig givetvis mitt i vägen och undviker effektivt att ta notis om stressade svenskars försök att ta sig förbi. Ja, vi svenskar frågar ju inte heller direkt om vi möjligtvis kan få gå förbi utan suckar och harklar oss diskret. Man hoppas ju att folk ska fatta vad man vill. Men nej, tyskar viker inte undan så lätt. De står bredbenta och tar upp så mycket plats de bara kan. Om två personer kommer från två håll kan man lugnt räkna med att den som kommer fram först till rulltrappan på ren jäkelskap ställer sig mitt i vägen och blockerar för den som kommer efter. Jag har en teori - det handlar om makt. Tyskar lever sitt liv med miljontals grannar. Var man än befinner sig kryllar det av folk. Man är aldrig själv här. Genom att blocka vägen bestämmer man lite över sitt liv och får utöva makt över andra. Kanske tycker de att samhället jävlas så mycket så de vill ge igen mot en annan. Ingen ska minsann komma där och mucka!