Route 66

Ibland blir jag så trött på det ordnade livet och vill kasta mig ut i osäkerheten och göra nåt galet. Kanske är det en reaktion på att jag aldrig stack till London som 20-åring eller sommarjobbade i disken på en sunkig restaurang på Mallorca. En slags försenad pubertetsrevolt mot småborgerligheten. Jag hade nog behövt dela rum med fem andra utfattiga, ständigt bakfulla sommarjobbare och övergödda kackerlackor.Jag hade nog uppskattat mitt ordnade liv ännu mer nu.

Ibland tänker jag att jag ska stövla in till chefen, ropa att nu drar jag till Vegas, lägga en dyngcool avskedsfras (typ "hasta la vista baby" eller liknande), gasa iväg på min lika dyngcoola motorcykel och sedan bara köra mot horisonten. Mina kollegor ska gapande se efter mig och sedan gå tillbaka till sina trista liv medan jag RULAR FETT i Vegas. Innan jag rular där ska jag dock köra genom tomma landskap, hänga på amerikanska diners med röda skinnsoffor, se hård ut när jag går genom döda småstäder i amerikanska mellanvästern (det ska vara i sånt där dallrande, mörkgult senteftermiddagssolgass). Packning ska jag knappt ha. Bara en gammal, sliten bag slängd över axeln.

Vore väl coolt? Inte kan man väl ägna livet åt att åka spårvagn och att resa med en prydlig kabinväska med vikta kläder och necessär med deodorant och rakhyvel? Nej, ska man raka sig så ska det vara med kökskniv. Vilka mesar vi är i västvärlden! OK, vet inte om det är vanligare med kökskniv i den östra delen av världen men ni fattar vad jag menar...

Men jag är väl alldeles för småborgerlig för att dra med MC genom mellanvästern. Jag kör ju Opel, liksom. Det är inte så hårt precis. Men förnuftigt. Jag är så sinnessjukt förnuftig. Det är bannemej nästan sjukligt. För att hålla sig till Opeln så köpte jag den för att det är en ganska rejäl bil till ett hyggligt pris. Jag fick en ny bil till ett OK pris. Och ny bil är ju himla förnuftigt för man har ju ett par års fabriksgaranti (och det är ju bra om nåt pajar). Tuffare hade det ju varit om jag tagit samma pengar (eller ännu hellre alla mina besparingar) och köpt en gammal risig amerikanare eller nåt i den stilen. Bara för att det är coolare. Ett statement, helt enkelt. Allra ballast hade det nog varit om jag dessutom tagit ett skitstort banklån och sedan partat upp pengarna och levt på vatten och bröd och springnotor resten av livet. Men frågan är om det känns så ballt efter ett tag.

Sedan jag började jobba har jag faktiskt haft en rätt OK ekonomi. OK, jag har inte tjänat multum men jag har varit FÖRNUFTIG och hushållit och haft rätt bra koll på mina finanser (med IP-sparande och fonder). Jag har aldrig svultit i slutet av månaden eller varit komplett black med en vecka kvar till lön. Ibland kan jag tycka att det verkar kul. Ja, ni vet....leva på snabbmakaroner, nudlar och mariekex för att man druckit dyra drinkar på Riche i flera veckors tid.

Jag måste bli mer oförnuftig, tror jag. Jag måste revolta mot samhället! Jag måste bli pubertär! Måste testa det jag missade som 20-åring.

Detta är alltså min sinnesstämning just nu. Imorgon vill jag säkert bli en extremt fokad businessmänniska. Springa i rulltrappor för att hinna till alla viktiga appointments som jag har, sitta med uppkavlade skjortärmar i tuffa förhandlingar och beställa sushi till kontoret för att jag absolut inte kan slita mig när börsen öppnar i Hongkong.

I övermorgon vill jag nog bli en kedjerökande författare och bo i en sliten Norrlandsgård (där jag har söker inspirationen och LUGNET).

Jag är nog schizifren. Ärligt.

Nu är det dock midnatt och jag ska krypa till kojs. Måste ju vara förnuftig och lägga mig i tid....