Hej på er alla, mina trogna läsare! Eller hallo, meine kleinen Monster, som Lady Gaga sa när hon spelade här i landet. Eller kanske snarare, hej Yvonne, som väl är min enda läsare eftersom jag helt kommit av mig med marknadsföringen av min blogg. Inte har jag skrivit speciellt mycket heller senaste tiden. Skärpning, Herr Johansson!
Jag har precis läst ut ännu en bok. Jag läser faktiskt rätt mycket eftersom jag tillbringar all min vakna tid i tunnelbanan (det känns så i alla fall). Så är det när man bor på bystan. Med tyska mått bor jag verkligen i en håla. Ungefär som att bo i Gnesta utanför Stockholm. I ärlighetens namn åker jag inte ens nåt så coolt som tunnelbana utan en sketen spårvagn. Jag vill dock betona att den minsann går flera hundra meter under jord så lite citykänsla får jag i mitt förortsliv.
Hur som helst, jag åker varje dag med detta fordon till och från jobbet. Jag stiger på vid slutstationen, intar min plats i ena hörnan (där man slipper sitta brevid någon annan) och läser. Uteslutande pocketböcker på svenska. Mest deckare. Jag har läst i stort sett samtliga svenska deckare skrivna från 1826 och framåt. Nästan i alla fall. Men ibland vågar jag mig ut på djupt vatten och läser nåt annat. Nu har jag precis läst "Väninnan", skriven av Anna Lindhs väninna och presssekreterare Ewa Franchell. Vilken spännande bok. den rycker verkligen med mig. Visst, den handlar ju delvis om det fruktansvärda som hände på NK i september 2003 men främst om spelet innanför Rosenbads väggar. Oj oj oj, den där Pär Nuder verkar vara en slipad kille....
Ewa Franchell skriver så jag inbillar mig att jag också jobbar på Rosenbad och UD. Faktum är att det egentligen alltid har varit min dröm, men så har det ju inte blivit, tyvärr. Det verkar himla spännande. Tänk bara att få åka till Tjotahejti och veta att Kofi Annan finns i samma byggnad! Men det verkar samtidigt vara lite jobbigt på UD. Prestigetänkandet verkar grymt och jag är alldeles för mesig för sånt. Attans att jag inte vässade mina armbågar, pluggade i Uppsala, lärde mig kinesiska och ryska som barn och inte föddes in i en familj med fint efternamn i Djursholm. Kanske hade det gjort det hela lättare att komma in på UD:s diplomatprogramm?
Eller varför blev jag ingen partipamp? Jag var ju trots allt SSU:are under en herrans massa år. Faktum är att jag aldrig behövde betala en spänn i medlemsavgift och avregistrerades som medlem i samband med SSU:s medlemsfuskskandal för ett par år sedan. Så länge SSU fick föreningsmedel för mig tyckte man väl att man inte behövde mina pengar... Efter valet 2006 blev jag förbaskad på Alliansens seger och blev medlem i sossarna i Sumpan. Jag ville ju arbeta för en socialdemokratisk comeback, men så flyttade jag till Deutschland. Undrar förresten om jag fortfarande är medlem i Socialdemokraterna. Det är mycket möjligt...
Nu har ju sossarna förlorat igen. Undrar hur man kommer in för att jobba för deras sak? Jag är lika förbannad nu som efter valet 2006. Jag ska nog maila till Mona och erbjuda mina tjänster. Hon behöver säkerligen någon som kan tyska, som har ett -sson-namn och...ja....kan vara förbaskad.
Kanske behöver Sahlin en presssekreterare? Jimmie Åkesson har ju tydligen gjort en något okonventionell anställning nu när han behöver en stab omkring sig. Kan den tjejen så borde väl jag också kunna? Jag älskar ju att skriva och jag kan nästan alla bokstäverna. Borde ju vara rätt bra förutsättningar för det jobbet...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/sverigedemokraterna/article8099329.ab
PS. Harrison Ford vill spela in en ny Indiana Jones-film. Hur gammal är karln? Orkar han verkligen att kasta sig genom djungler med lasso?
onsdag 10 november 2010
fredag 29 oktober 2010
Handlat inför helgen...
...har jag precis gjort. Lika kul som vanligt men det var nödvändigt idag för här har vi helgdag på måndag. Underbart med en kort vecka på kontoret nästa vecka.
Hur som helst, det här med livsmedelshopping är ett kapitel för sig här i Deutschland. Ni som hemma i Sverige har handlat på Lidl vet vad jag talar om....
För det första....varför ser tyska mataffärer så trista, sunkiga och oinspirerande ut? Trallar med varor uppställda i trista rader, aldrig någon trevlig dekoration och så varor som står i kartonger och ser allmänt tradiga ut. Och så det bästa av allt - de människofientliga kassorna där kassabandet tar slut efter kassaapparaten. När kassörskan (i tempo 110) har scannat varorna så ska man som kund SLÄNGA ner sina saker i vagnen (om man inte är snabb nog kastar kassörskan ner varorna själv och visar med all önskvärd tydlighet hur jobbig man är). Sedan ska man sticka iväg innan kassörskan bespottar och slår en (här i landet lämnar kundservicen ibland en del i övrigt att önska) till ett bord vid utgången och där packa ner sina varor i plastkassar. Andas ut är lämpligt först när man inte längre har butiken inom synhåll. Stresskonceptet är en medveten strategi som Lidl, Aldi och de andra billigkedjorna har. Kundslöddret ska inte komma på idén att dröja sig kvar i affären när de lämnat ifrån sig sina pengar. Kanske är det så man blir framgångsrik. Aldichefen är Tysklands rikaste man...Undrar om han själv handlar på Aldi?Jag skulle INTE göra det om jag vore rik.
Nu är jag inte speciellt rik men jag undviker i alla fall Aldi och Lidl. Mitt psyke klarar helt inte av stressen vid kassan och den sunkiga atmosfären. Allt är så fruktansvärt B där. För ett tag sedan gjorde de stor affär av att de nu minsann har pantmaskiner för PET-flaskor. Oerhört tidsenligt jämfört med de kartonger man tidigare, under ledsagande av kassapersonalen, skulle dumpa sina flaskor i...Pant är för övrigt ett kapitel för sig här i landet. Mer om det en annan gång.
Eftersom jag tillhör den psyksvaga gruppen och inte pallar med Aldi, Lidl (eller Penny Markt, Netto, Plus, Norma som kör efter samma koncept) handlar jag i betydligt dyrare affärer. Komfort får man betala för här, t.ex. om man önskar sig ett par decimeter kassaband efter kassaapparaten. Jag går till REWE eller - som vid dagens mathandlingsbegivenhet - till Real och det kommer jag fortsätta med även om det driver mig till fattighuset!
Real är ett underverk med tyska mått mätt. Närmare himl...förlåt...Maxi kan man inte komma här. Jag gillar Real (de säljer M&Ms) men mina tyska vänner förfasar sig å det grövsta över hur jag kan slänga bort en förmögenhet på att handla där istället för på Aldi och Lidl. Tyvärr har de nog rätt, Real är lite dyrare men å andra sidan har de sådan lyx som jäst, fryspåsar i flera storlekar och tomater i lösvikt. Och så kassaband som är anpassade för slöa och harmonisuktande svenskar.
Här är en enkel instruktion för hur ni ska bete er om ni vill drista er till att handla på Aldi vid nästa Tysklandsresa. Notera markeringen på golvet som visar var man ska ställa vagnen och fötterna när man packar ner sina varor (eller, som sagt, slänger ner varorna och hoppas att de håller):
Hur som helst, det här med livsmedelshopping är ett kapitel för sig här i Deutschland. Ni som hemma i Sverige har handlat på Lidl vet vad jag talar om....
För det första....varför ser tyska mataffärer så trista, sunkiga och oinspirerande ut? Trallar med varor uppställda i trista rader, aldrig någon trevlig dekoration och så varor som står i kartonger och ser allmänt tradiga ut. Och så det bästa av allt - de människofientliga kassorna där kassabandet tar slut efter kassaapparaten. När kassörskan (i tempo 110) har scannat varorna så ska man som kund SLÄNGA ner sina saker i vagnen (om man inte är snabb nog kastar kassörskan ner varorna själv och visar med all önskvärd tydlighet hur jobbig man är). Sedan ska man sticka iväg innan kassörskan bespottar och slår en (här i landet lämnar kundservicen ibland en del i övrigt att önska) till ett bord vid utgången och där packa ner sina varor i plastkassar. Andas ut är lämpligt först när man inte längre har butiken inom synhåll. Stresskonceptet är en medveten strategi som Lidl, Aldi och de andra billigkedjorna har. Kundslöddret ska inte komma på idén att dröja sig kvar i affären när de lämnat ifrån sig sina pengar. Kanske är det så man blir framgångsrik. Aldichefen är Tysklands rikaste man...Undrar om han själv handlar på Aldi?Jag skulle INTE göra det om jag vore rik.
Nu är jag inte speciellt rik men jag undviker i alla fall Aldi och Lidl. Mitt psyke klarar helt inte av stressen vid kassan och den sunkiga atmosfären. Allt är så fruktansvärt B där. För ett tag sedan gjorde de stor affär av att de nu minsann har pantmaskiner för PET-flaskor. Oerhört tidsenligt jämfört med de kartonger man tidigare, under ledsagande av kassapersonalen, skulle dumpa sina flaskor i...Pant är för övrigt ett kapitel för sig här i landet. Mer om det en annan gång.
Eftersom jag tillhör den psyksvaga gruppen och inte pallar med Aldi, Lidl (eller Penny Markt, Netto, Plus, Norma som kör efter samma koncept) handlar jag i betydligt dyrare affärer. Komfort får man betala för här, t.ex. om man önskar sig ett par decimeter kassaband efter kassaapparaten. Jag går till REWE eller - som vid dagens mathandlingsbegivenhet - till Real och det kommer jag fortsätta med även om det driver mig till fattighuset!
Real är ett underverk med tyska mått mätt. Närmare himl...förlåt...Maxi kan man inte komma här. Jag gillar Real (de säljer M&Ms) men mina tyska vänner förfasar sig å det grövsta över hur jag kan slänga bort en förmögenhet på att handla där istället för på Aldi och Lidl. Tyvärr har de nog rätt, Real är lite dyrare men å andra sidan har de sådan lyx som jäst, fryspåsar i flera storlekar och tomater i lösvikt. Och så kassaband som är anpassade för slöa och harmonisuktande svenskar.
Här är en enkel instruktion för hur ni ska bete er om ni vill drista er till att handla på Aldi vid nästa Tysklandsresa. Notera markeringen på golvet som visar var man ska ställa vagnen och fötterna när man packar ner sina varor (eller, som sagt, slänger ner varorna och hoppas att de håller):
torsdag 28 oktober 2010
Min mission
Först och främst - om någon vill anställa mig som diplomat i Sveriges tjänst: ring mig! Här sitter jag mitt i Sveriges viktigaste handelspartner och dessutom hennes majestät drottningens hemland och borde väl då ha en nyckelroll i främjandet av det kulturella utbytet mellan Schweden och Deutschland? Eller?
Nåväl, i väntan på att telefonen ska ringa ska jag missionera lite. Många av er därhemma i norr tror ju att Tyskland bara är dött, grått, trist, smutstigt och allmänt tradigt. Jo, ibland är det verkligen så (exempel nattlivet i Leverkusen...) men det finns en hel del ballt här nere. Det finns en massa coola städer, vackra vyer och spännande att se och göra. Här följer ett par aptitretare...
Frankfurt by night - Säte för Europeiska centralbanken och Tysklands farligaste stad (i alla fall om man ska tro kriminalitetsstatistiken):
Känns detta bekant?
Yepp....det är Professor Brinkmanns hus. Ni som kollade på TV i mitten av 80-talet minns väl "Kliniken"? Den som då inte råkade ligga i koma kan omöjligt ha missat denna kvalitetsserie om sjukhuset i Schwarzwald. Aaaaah! Vilken klass! Vilken stil! Vilken natur! Mitt i 80-talets tyska miljökatastrof med sura regn och skogsdöd ville vi väl alla flytta till sydtyskland och träffa Brinkmann, hans fru Christa och son Udo som hoppade in i sin vita Golf-Cab?
Nåväl, i väntan på att telefonen ska ringa ska jag missionera lite. Många av er därhemma i norr tror ju att Tyskland bara är dött, grått, trist, smutstigt och allmänt tradigt. Jo, ibland är det verkligen så (exempel nattlivet i Leverkusen...) men det finns en hel del ballt här nere. Det finns en massa coola städer, vackra vyer och spännande att se och göra. Här följer ett par aptitretare...
Frankfurt by night - Säte för Europeiska centralbanken och Tysklands farligaste stad (i alla fall om man ska tro kriminalitetsstatistiken):
Ett kulturmecka: Dresden
Känns detta bekant?
Yepp....det är Professor Brinkmanns hus. Ni som kollade på TV i mitten av 80-talet minns väl "Kliniken"? Den som då inte råkade ligga i koma kan omöjligt ha missat denna kvalitetsserie om sjukhuset i Schwarzwald. Aaaaah! Vilken klass! Vilken stil! Vilken natur! Mitt i 80-talets tyska miljökatastrof med sura regn och skogsdöd ville vi väl alla flytta till sydtyskland och träffa Brinkmann, hans fru Christa och son Udo som hoppade in i sin vita Golf-Cab?
Idérikedom
Jag ger mig inte utan bloggar flitigt vidare för att stilla alla mina besökares törst och hunger efter mer visdomar från mig. Att jag ännu inte har så många besökare (i ärlighetens namn inga alls) måste bero på något tekniskt problem. Allra minst!
Jag söker febrilt efter en bra affärsidé så att miljonerna rullar in här utan att jag måste göra nåt. Jag måste komma på en sådan sak som backspegelflaggsockor. Jag vet inte vad de kallas på svenska men lagom till VM i somras kom en tysk på att världens fotbollsfans behövde överdrag med flaggmotiv till bilens sidospeglar. Underbar idé! Jag köpte också dessa härliga överdrag och cruisade runt med dom under VM i sann integrativ anda!
Jag söker febrilt efter en bra affärsidé så att miljonerna rullar in här utan att jag måste göra nåt. Jag måste komma på en sådan sak som backspegelflaggsockor. Jag vet inte vad de kallas på svenska men lagom till VM i somras kom en tysk på att världens fotbollsfans behövde överdrag med flaggmotiv till bilens sidospeglar. Underbar idé! Jag köpte också dessa härliga överdrag och cruisade runt med dom under VM i sann integrativ anda!
Sorry
Jag ber om ursäkt, men jag måste posta lite fler inlägg innan jag glömmer bort hur man gör. Jag är i en intensiv fas i mitt bloggarliv och försöker fatta hur det hela fungerar. Något som jag inte riktigt har fått klämm på är t.ex. hur man laddar upp coola (eller mindre coola) bilder med balla motiv. Eller vänta ett ögonlock..... Nu ser jag en knapp som heter "Bild einfügen". "Bild" är tyska och betyder bild och "einfügen" betyder infoga. Det hela borde ju följaktigen betyda att man genom att klicka på den knappen kan ladda upp en bild. Det hjälper mig dock inte så förbaskat mycket eftersom alla mina bilder är på min sambos laptop. Tills det lilla problemet är åtgärdat får alla mina regular visitors (OK, med det avses du, Carina!) hålla till godo med en bild över den sköna idyllen (OK, kemiindustrihålan) Leverkusen vid Rhens blåa (OK, smutsgråa) vatten.
Så. Nu är det gjort. Jag har outat mig som simpel Leverkusenbo. Jag är inte den mondäna Kölnare som jag har velat påskina utan bor utanför Köln (nära stadsgränsen till Köln, vill jag dock betona!). Köln anses av många vara Tysklands ballaste stad. Det är det inte många som anser om Leverkusen. Min sambo S. tillhör dock den exklusiva skaran personer utan koll. S. är å andra sidan nästan fanatisk i sin lokalpatriotism.
Nu ska vi dock inte svärta ner Leverkusens namn här i blogetern. Leverkusen har en massa att erbjuda - staden har, enligt uppgift, den största andelen pensionärer i Tyskland och det vill inte säga lite i ett land där nästan alla är 65+. Leverkusen har även en park som tidigare var en avstjälpningsplats för giftigt avfall samt ett florerande kulturliv (Hollywoodfilmer kommer regelbundet till bion) och en shopping som torde söka sin like (H&M, Aldi och Deichmann...). Som grädde på moset kan stan stoltsera med en av Tysklands mest trafikerade autobahnknutpunkter. Är väl inte så dåligt? Till saken hör att Leverkusen har 160.000 invånare och hade varit Sveriges fjärde största stad om det inte vore för det faktum att stan inte ligger i Sverige. Leverkusen är nr. 50 på listan över Tysklands största städer och är väl därmed ett slags tyskt Katrineholm. Asspännande med andra ord!
Nu vet ni hur Leverkusen är. Här kommer en bild som visar hur Köln (där jag bor mentalt) ser ut:
Så. Nu är det gjort. Jag har outat mig som simpel Leverkusenbo. Jag är inte den mondäna Kölnare som jag har velat påskina utan bor utanför Köln (nära stadsgränsen till Köln, vill jag dock betona!). Köln anses av många vara Tysklands ballaste stad. Det är det inte många som anser om Leverkusen. Min sambo S. tillhör dock den exklusiva skaran personer utan koll. S. är å andra sidan nästan fanatisk i sin lokalpatriotism.
Nu ska vi dock inte svärta ner Leverkusens namn här i blogetern. Leverkusen har en massa att erbjuda - staden har, enligt uppgift, den största andelen pensionärer i Tyskland och det vill inte säga lite i ett land där nästan alla är 65+. Leverkusen har även en park som tidigare var en avstjälpningsplats för giftigt avfall samt ett florerande kulturliv (Hollywoodfilmer kommer regelbundet till bion) och en shopping som torde söka sin like (H&M, Aldi och Deichmann...). Som grädde på moset kan stan stoltsera med en av Tysklands mest trafikerade autobahnknutpunkter. Är väl inte så dåligt? Till saken hör att Leverkusen har 160.000 invånare och hade varit Sveriges fjärde största stad om det inte vore för det faktum att stan inte ligger i Sverige. Leverkusen är nr. 50 på listan över Tysklands största städer och är väl därmed ett slags tyskt Katrineholm. Asspännande med andra ord!
Nu vet ni hur Leverkusen är. Här kommer en bild som visar hur Köln (där jag bor mentalt) ser ut:
YES!
Ja! Jag lyckades! Hur bra är inte jag på en skala? Dag två i mitt liv som bloggare verkade innebära ett abrupt slut på denna nya karriär. Jag är ibland aningen disträ (ibland kanske man kan hävda gravt dement) och lyckades glömma bort lösenordet för att komma in i min egen blogg. I ett par ångestladdade ögonblick såg det ut som om denna blog skulle gå samma öde till mötes som mitt tidigare blogförsök, alltså att dö ut innan dess liv ens har börjat.
MEN skam den som ger sig - jag befinner mig nu i själva innandömet av bloggen och försöker uppdatera så där som man väl ska göra. Har inget direkt att skriva om just nu. Det är tyvärr inte så att jag under dagen har lunchat på Ritz eller har varit på releaseparty för min senaste bok eller något annat spännande. Det saknas ett par viktiga förutsättningar för detta. För det första finns det inget Ritz här. Det närmaste Ritz jag kommer här är snarast Hotel Fück (ja, det heter verkligen så) och dess meny bestående av tysk husmanskost (även i pensionärsportioner för den som så önskar). Det må låta sorgligt men Fück är nog det mest Ritzlika som finns att tillgå här i de omedelbara krokarna. Dock i hård konkurrens med Alkenrather Grillmeister där alkisarna och fattigpensionärerna flockas. Den stekta spättfilén ska vara utomordentlig där. I alla fall om man ska gå pa a-lagarnas rekommenderationer.
Något releaseparty för min senaste bok har det heller inte blivit. Mycket beroende på den detaljen att jag inte har skrivit klart min senaste bok. Inte den första heller, för den delen. Det närmaste bok jag skrivit är nog en uppsats i sexan. Jag minns det som igår - en lysande titel, ett lovande intro, en spännande uppbyggnad och - tyvärr - en totalt värdelös intrig och ett ännu mer värdelöst slut. "Varulvens öga" hette uppsatsen men vad jag minns handlade den inte det minsta om varken varulvar eller ögon. Efter det långa introt så var jag så uttråkad av historien att jag abrupt avslutade den genom att låta huvudpersonen vakna ur en dröm och upptäcka att inget hade hänt. Undrar om jag var inspirerad av Pam's evighetslånga drömmande i Dallas eller om Pam rentav hade fått en kopia av min uppsats. Vet inte vad som hände först. "The eye of the werewolf". Hur coolt låter inte det?
MEN skam den som ger sig - jag befinner mig nu i själva innandömet av bloggen och försöker uppdatera så där som man väl ska göra. Har inget direkt att skriva om just nu. Det är tyvärr inte så att jag under dagen har lunchat på Ritz eller har varit på releaseparty för min senaste bok eller något annat spännande. Det saknas ett par viktiga förutsättningar för detta. För det första finns det inget Ritz här. Det närmaste Ritz jag kommer här är snarast Hotel Fück (ja, det heter verkligen så) och dess meny bestående av tysk husmanskost (även i pensionärsportioner för den som så önskar). Det må låta sorgligt men Fück är nog det mest Ritzlika som finns att tillgå här i de omedelbara krokarna. Dock i hård konkurrens med Alkenrather Grillmeister där alkisarna och fattigpensionärerna flockas. Den stekta spättfilén ska vara utomordentlig där. I alla fall om man ska gå pa a-lagarnas rekommenderationer.
Något releaseparty för min senaste bok har det heller inte blivit. Mycket beroende på den detaljen att jag inte har skrivit klart min senaste bok. Inte den första heller, för den delen. Det närmaste bok jag skrivit är nog en uppsats i sexan. Jag minns det som igår - en lysande titel, ett lovande intro, en spännande uppbyggnad och - tyvärr - en totalt värdelös intrig och ett ännu mer värdelöst slut. "Varulvens öga" hette uppsatsen men vad jag minns handlade den inte det minsta om varken varulvar eller ögon. Efter det långa introt så var jag så uttråkad av historien att jag abrupt avslutade den genom att låta huvudpersonen vakna ur en dröm och upptäcka att inget hade hänt. Undrar om jag var inspirerad av Pam's evighetslånga drömmande i Dallas eller om Pam rentav hade fått en kopia av min uppsats. Vet inte vad som hände först. "The eye of the werewolf". Hur coolt låter inte det?
onsdag 27 oktober 2010
Willkommen, bienvenue, welcome...
Ja, välkommen, vem du än är, till denna nya blogg. Jag hoppas att den kommer bli en av de bloggar som läses och (kanske framför allt) ständigt uppdateras och inte blir en av de tusentals bloggar som startas för att sedan falla i djupaste glömska. Jag vet vad jag talar om. För ett par år sedan startade jag med mod i blicken och storslagna planer en blogg som jag dock ganska omgående glömde bort webadressen till. Blev alltså inte så mycket uppdaterande av den anledningen... Jag undrar vad som händer med alla sådana bloggar. Lever de på nåt vis vidare utan mänsklig inblandning? Stackars min gamla blogg...den susar runt där och har inte någon som tar hand om den.
Jag har läst att man ska ha ett ämne för sin blogg. Det är säkert bra om man kommer på något. Det har jag dock inte gjort. Tänkte mest att min blogg skulle bli ett forum där jag (och enbart jag) får komma till tals om ditten och datten. Jag tänker bubbla om det ena och det andra, om tankar som jag har, om funderingar och reflektioner. Vi får väl se om något speciellt tema utkristaliserar sig så småningom.
Tillåt mig att presentera mig lite kort: jag är Andreas, 33 och anropar Dig från Köln i västra Tyskland. Här i bor jag sedan ett par år men egentligen kommer jag från de mörka smålandsskogarna. Innan jag landade här vid Rhens strand bodde jag i Stockholm och dessförinnan bland bankpalats och sedelbuntar i schweiziska Zürich. Känner mig rätt så europeisk, med andra ord och hoppas att jag kan bjuda på en eller annan rapport om vad som händer här mitt i Europa.
Jag har läst att man ska ha ett ämne för sin blogg. Det är säkert bra om man kommer på något. Det har jag dock inte gjort. Tänkte mest att min blogg skulle bli ett forum där jag (och enbart jag) får komma till tals om ditten och datten. Jag tänker bubbla om det ena och det andra, om tankar som jag har, om funderingar och reflektioner. Vi får väl se om något speciellt tema utkristaliserar sig så småningom.
Tillåt mig att presentera mig lite kort: jag är Andreas, 33 och anropar Dig från Köln i västra Tyskland. Här i bor jag sedan ett par år men egentligen kommer jag från de mörka smålandsskogarna. Innan jag landade här vid Rhens strand bodde jag i Stockholm och dessförinnan bland bankpalats och sedelbuntar i schweiziska Zürich. Känner mig rätt så europeisk, med andra ord och hoppas att jag kan bjuda på en eller annan rapport om vad som händer här mitt i Europa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)