Schlagertime! Snart i alla fall...

Ingen, absolut INGEN som befann sig i Tyskland i slutet av maj 2010 kan ha undgått att hela Deutschlands lilla älskling Lena kammade hem segern i Eurovisionsfinalen i Oslo. Det var rent sinnessjukt. Det var en hysteri fullt i klass med ett guld i fotbolls-VM (där Tyskland väl tog hem bronset, om jag inte minns fel). För det första så hamnade landet i Lena-psykos redan när hon vann den tyska uttagningen till schlager-EM. Veckorna innan finalen var hon hela tiden överallt med sin låt "Satellite". Radio, TV, tidningar och i affärer. Dagarna innan finalen hade man Lena- och schlager-EM-tema i varenda affär och låten spelades hela tiden. Jag menar HELA tiden. Överallt. Ständigt. Überall.

Under själva finalen, eller snarare röstningen, hörde vi skrik från grannhusen varenda gång som Tyskland fick douze points. OK, vår kompis Birgit överröstade en del av grannarna genom att vråla ännu högre. En annan kompis som vi tittade med - Jörg - var skeptisk och försökte behålla lugnet genom att säga "nej, hon fixar det inte" hela tiden (även när Tyskland inför sista juryn ledde med typ 3987 poäng...).

Anyway, dagen efter segern rådde verkligen VM-stämning. Det var som om Messias själv skulle komma till jorden. Angela Merkel och förbundspresidenten gratulerade Lena, flera TV-kanaler hade extrainsatta program (bl.a. en dokumentär om den 18-åriga Lenas liv och karriär, som hade startat två månader tidigare...) och nyhetssändningar. På Hannovers flygplats landade Lena inför flera tusen jublande människor i ett specialchartrar Lufthansaplan dekorerat med svartrödgula flaggor, delstaten Niedersachsens premiärminister (numera hela Tysklands president) tog statsmannamässigt emot med en rad svarta limousiner och röd matta och i centrala Hannover hade tiotusentals schlagerrusiga tyskar samlats. Hade Lena varit över 40 så hade hon blivit president direkt! Det var verkligen yra men det blir kanske så när ett land bara vinner var 28:e år. Vi i Sverige är ju lite mer bortskämda med schlagersegrar...

Efter segern började kampen mellan städerna. Var skulle man arrangera finalen 2011? I stort sett varenda tysk stad, bl.a. Berlin, Hamburg och dödstrista Hannover (i egenskap av Lenas hemstad) ville ha tjottabalongen hos sig. Och så Düsseldorf. Vad händer? Jo, präktiga Düsseldorf tog hem det framöver ögonen på coola Hamburg och übercoola Berlin, som genast började sura och muttra om att Düsseldorf hade fått finalen genom att plocka fram det feta checkhäftet på tyska TV-chefens skrivbord (Düsseldorf är rikt och Berlin är utfattigt)...

Härligt, tänkte dock vi! Finalen ska nu gå den 14 maj i fotbollsstadion Esprit Arena som ligger en sisådär 4 mil från min bostad. Nästgårds alltså! Skitbra, särskilt som Düsseldorfs hotelpriser för maj har exploderat och minsta sunkrum nu har en prislapp i klass med Grand Hotel i Stockholm. Härligt, tänkte tyvärr även 82 miljoner schlagergalna tyskar som kastade sig på nätet när finalbiljetterna släpptes i december. Hemsidan brakade givetvis ihop på stuberten och inom ett par timmar var alla 34.000 biljetterna borta. Vi andra stackare får nöja oss med tröstpriser. Vi ska i alla fall gå på genrepet kvällen innan finalen, som nu också är slutsålt. Från våra platser fem kilometer från scenen kommer vi säkert i stort sett inte se någonting, men i alla fall. Vi är där den där helgen i maj!

Förresten så ska Lena försvara sin seger och tävla igen i Düsseldorf men det verkar som att folk faktiskt inte pallar med henne längre. Hon verkar dessutom ha försvunnit ut i tomma intet och det blir nog ingen megakarriär i stil med segrarinnan från Dublin 1988...