Fint folk

Innan jag börjar med dagens svammel måste jag ju först flasha lite med att vi nu har fått våra visum till Ryssland. Stefan ägnade dagen åt att åka med buss och tåg (körkortslös som han är) till konsulatet i Bonn och hämta dessa inträdesbiljetter till den ryska björngrottan. Hoppas nu att visumen är äkta och att KGB inte har fifflat med dom på nåt vis, så bökigt som det var att ansöka om dom! Vill ju heller inte buras in misstänkt för visumförfalskning. Har ingen lust att bo i ryskt fängelse...

Jag åker kollektivt till jobbet. Som en riktig looser. Här i Tyskland är man faktiskt ganska loosig om man gör det. Vettigt och respektabelt folk förväntas köra bil och tillbringa timmar i bilköer. Minsta student med ett extrajobb och självaktning kör åtminstone runt i en Fiesta. De som är mer ökologischgt lagda cyklar men på det stora hela är det bilen som gäller. De som åker kollektivt är till största delen kids utan körkort, frånskilda tonårsmammor med kläder från Kik (där kläderna är nästintill gratis och ser ut som Ellos' restposter från 1992. OK, en och annan affärsjurist och IT-gubbe brukar också åka med spårvagnen. Men annars är det mest pack. Det är i alla fall vad tyskarna tror.

Jag börjar faktiskt trots allt utveckla en passion för spårvagnsåkande. Eller....passion är kanske lite VÄL positivt men det är helt OK. Jag stiger på vid första hållplatsen, får alltid en sittplats och läser. Tror faktiskt att jag läst fler pocketböcker än någon annan de senaste åren. Hemma läser jag aldrig men det är rätt skönt med en stunds pocketläsning på morgonen och kvällen.

Imorse var det dock mycket pack i vagnen. Speciellt direkt mig. Där satte sig värsta sortens skabbiga pundare och började sprida död och elände omkring sig. Jag satt intryckt vid fönstret och försökte rädda mig från virus, snor, slem och sunk som formligen flödade fram. Kanske är det elakt av mig men det var faktiskt skitäckligt. Människan spottade, hostade (vi pratar nu om TBC-klass), nös och frustade hela förbannade vägen tills jag försynt bad om att bli förbisläppt för att stiga av. Blääää! Ska nog bada i svavelsyra för att döda alla bakterier som anföll. Skulle ju säkert bli superpoppis hos min chef om jag nu skulle bli sjukskriven p.g.a. massinvasion av bakterier. Var ju hemma från jobbet efter att ja stagedivat nerför källartrappan innan jul.

På tal om att stagediva så höll jag på att dra dit riktigt ordentligt tidigare ikväll. Snubblade på nätverkskabeln som ligger över golvet. Ja, jag vet! Det är sååå 2002 att ha en kabel men den förbaskade wirelessroutern vill inte funka och den kod man behöver för att ändra någon slags inställning är slängd/bortglömd/försvunnen. Jag är dock inte så speciellt orolig för att ramla och skada ryggen igen. Det jobbiga vore nog mer att ringa till chefen och berätta att jag inte kan komma till jobbet..... Jag är inne i slutfasen på ett projekt som gäller liv och död (ja, bokstavligen!) och det skulle typ ha varit färdigt för ett år sedan, innan jag ens tog över projektet.

Vi får bida vår tid och se om jag blir pestsjuk efter dagens spårvagnsfärd.. Min chef har i alla fall fått en liten släng av digerdöden, stackarn. I tisdags morse sjukanmälde han sig men försökte släpa sig till jobbet idag. Tack och lov kunde vår assistent övertala honom  att stanna hemma lite längre och bli frisk..  Jag och min room mate firade vår FF-dag genom att lattja lite och anfalla varandra med häftapparat och brevkniv (don't ask why...). En tiondels sekund senare stod VD:n utanför dörren. Vi har glasdörrar till kontoren... :-)

På tal om pack så är Deutschland fullkompligt knökfullt med sånt. Mycket white trash på gatorna, eller assis (från asozial) eller prollos (av Prolet) som man säger här. Har en känsla av att det finns mest pack här i just den här delen av landet. Kölnborna har en dialekt som gör att de låter rätt trashiga redan från början och sedan blir det väl inte bättre av att de mest kommersiella TV-kanalerna (med RTL i spetsen) sänder från Köln. De visar rätt många talkshows och dokuprogram med inte så välartikulerade, tandlösa, bleka och långtidsarbetslösa familjer som vill renovera huset eller drömmer om en nystart genom att emigrera till Marbella med barn, hund och allt sitt kapital (i regel runt 260 euro). Att Marbella är kanon har de i bästa fall sett på TV. Att man i Marbella pratar spanska har man dock oftast inte uppmärksammat. I regel sitter de i slutändan och gråter över allt elände och att livet i Marbella inte blev så flashigt som man drömt om. Mestandels heter familjerna Schmidt, Müller eller nåt annat trist. Barnen i familjen har dock påfallande ofta glammiga förnamn som Jeremy (uttalas Tschärämi), Chantal (Schantalle), Melissa-Michelle, Destiny eller Mandy. Just Mandy (liksom Sandy) verkar dock vara ett mer östtyskt fenomen. Tänk er- Tsändy Meyer från Magdeburg. Det är klass, det! Eller så kan man ju döpa sina namn som den tyska mamman i videon nedan. Vilka namn! Estefania och Sara-Jane....Enjoy!