Håll i er - jag har på känn att detta kan bli ett långt, späckat och tungt inlägg! Spetsa nu ögonen för jag skriver det här bara en gång och här kommer vanvettigt viktig och intressant information!
"Väl bekomme" slog mig alldeles just nu, spontant i denna sekund. Ja, utrycket "väl bekomme" alltså. Kanske inte är nåt man säger dagligdags men likafullt. Tänk om man alltid använde sig av sådana skitnödiga och högtravande ord och uttryck?! Jag tror inte att jag någonsin har använt det ordet men man har sagt det till mig. Till exempel på alla fiiiina tillställningar som jag varit på i samhällets styrande skikt. Ja, mitt i själva eliten - intelligentian, gräddan - i vår värld. Typ...
Faktum är att jag en gång var på lunch hos självaste ambassadöööööören! Ja, det är sant. En enkel kavajlunch en söndagseftermiddag en septemberdag i Berlin. Låt oss dock snabbt och för ett ögonblick glömma att jag bara var en simpel, bortkommen och väldigt obetald praktikant från Kronoberg - det förtar nämligen en del av stämningen! Nej, intala er nu att jag var öfre departementsråd eller i alla fall andre ambassadsekreterare med ansvar för internationella handelsfrågor.
Hur som helst, det var lunch på ambassadörens residens i überfashionabla Grunewald i Berlin - ja, era skattepengar går till flashiga ambassadörsresidens och luncher för praktikanter! Herr Ambassadör tog emot tillsammans med ambassadrisen (jag tror de kallas så, deras fruar). Det var jag, mina lika obetalda praktikantkollega Marie och andra (betalda) medarbetare från ambassaden som var inbjudna med inbjudningskort och hela baletten. Jag minns inte riktigt vad vi fick att äta men det var väldigt mumsigt. Kan dock dra mig till minnes att vi till förrätt fick en mustig soppa med en stor tortellini i vilket var väldigt svårt att äta utan att skvätta soppa omkring sig.
Efter soppan och den efterföljande huvudrätten (det var säkert inkokt gödkalv på en bädd av späda primörer och kantareller i champagnemousse eller nåt i den stilen...) var det dags för kaffe med avec i SALOOONGEN. Till kaffet stod vi alla hänförda medan ambassadrisen på ett drottninglikt sätt berättade om det fantastiska huset och dess lika fantastiska historia (om jag minns rätt hade Goebbels minsann besökt det när det begav sig). Det jag minns mest är att kaffekopparna var av flortunt porslin och var försedda med ett öra som man inte fick igenom fingret i och de var fulla till bredden av 198-gradigt kaffe. Om man inte ville utmärka sig var det bara att bita ihop och bränna fingrarna genom den flortunna koppen och lyssna på ambassadrisens mässande. Jag lyckades dock spilla på det säkert väldigt exklusiva golvet av kambodjanskt lärkträd och drabbades av en inre kris. Vad gör man egentligen i en sådan situation? Låtsas man som ingenting? Hojtar man till att man minsann har slabbat ner skattebetalarnas lärkgolv eller skyller man på den som står brevid? Kommer inte ihåg vad jag gjorde. Undrar om jag inte bara försökte undvika mer spill genom att snabbt dricka upp kaffet så att olyckan inte kunde upprepas? Den skållande halsen fick helt enkelt behandlas senare efter lunchen.
Nu minns jag faktiskt inte alls varför jag svamlar om detta...Hrrm....JOOOO....nu vet jag! "Väl bekomme"! Första och hittills enda gången jag hört detta var när alla efter kaffet och en tur i trädgården skulle tacka för sig (och kanske dra till närmsta kebabhak för att äta sig mätta). Ambassadrisen log då milt och svarade med "väl bekomme" när alla tackade för maten. Det var som om påven, eller kanske snarare, Jesus talade till oss. "Väl bekomme" låter i mina öron liksom väldigt frireligiöst. Ja, nu kanske inte påven kan kallas frireligiös men ni fattar vad jag menar...
Här har det idag varit en strålande, varm dag - väl bekomme, sköna dag! Under eftermiddagen satt jag inspärrade i ett terrarieliknande mötesrum tillsammans med ett kundbesök. Mein Gott, vad det är sövande med 35 graders innetemperatur och byggnadsförsäkringar! Trodde verkligen att jag skulle nicka till ett tag. Tror min själ att jag slaggade en minut faktiskt.
Efter jobbet tog jag en liten stärkande promenad i grönskan. En bit från oss finns ett ofattbart idylliskt villaområde. Det är ett område byggt på 30-talet med en massa fina, snarlika, vita, ganska små stenvillor med gröna, lummiga trädgårdar. Det kanske inte direkt kan jämföras med svenska egnahemsområden för det känns lite tjusigare än så. En del hus är ganska nedgångna men i en del har det flyttat in framgångsrika jurister, konsulter, läkare och ingenjörer. Ja, det är den här stans gräddhylla, helt enkelt! Jag promenerade runt lite och blev mer och mer avundsjuk. Jag vill också! Varför har inte jag fyra mille till ett renoveringsobjekt där?
Här hemma kom dock trösten i form av en falsk hare. Falscher Hase på germanska. Det var kvällens middag, det. Falsk hare har inget gemensamt alls med harar utan är en kompakt köttfärslimpa med kokt ägg som fylllning. Låter kanske som nåt man måste vänja sig vid lite långsamt men icke - min kära sambo har överträffat sig själv. Det var MYCKET gott med lite rejäl tysk husmanskost! Och efter det blev det årets jordgubbspremiär! Avundsjuka?
Funderar just nu på vilket musikaliskt örhänge som jag kan läska era sinnen med idag. Kanske lite portugisisk fado eller Balkanpop? Nej, jag tror det får bli lite finsk 80-talsschlage! Här är utsökta Sonja Lumme från ESC 1985. Notera Lill Lindfors som sitter och diggar i kapp på scenen.
Eftersom Finland är så bra kommer ett klipp till. 1990 i Zagreb försökte Finland nå framgång genom att sjunga på svenska. Givetvis straffades gruppen Beat till en sista plats, utan en enda svensk poäng. Jag misstänker att det var många som undrade vad de egentligen sjöng om? Det ÄR inte helt lätt att förstå...
Haha, vad olika man ser ord! Här sitter man en riktig lantis med gummistövlar och täckbyxor och nog använder jag ordet väl bekomme! :-) Inte ofta, men bokmal som man är så har det fastnat på något lustigt vis och dyker upp lite då och så... ;-)
SvaraRadera