YES!

Ja! Jag lyckades! Hur bra är inte jag på en skala? Dag två i mitt liv som bloggare verkade innebära ett abrupt slut på denna nya karriär. Jag är ibland aningen disträ (ibland kanske man kan hävda gravt dement) och lyckades glömma bort lösenordet för att komma in i min egen blogg. I ett par ångestladdade ögonblick såg det ut som om denna blog skulle gå samma öde till mötes som mitt tidigare blogförsök, alltså att dö ut innan dess liv ens har börjat.

MEN skam den som ger sig - jag befinner mig nu i själva innandömet av bloggen och försöker uppdatera så där som man väl ska göra. Har inget direkt att skriva om just nu. Det är tyvärr inte så att jag under dagen har lunchat på Ritz eller har varit på releaseparty för min senaste bok eller något annat spännande. Det saknas ett par viktiga förutsättningar för detta. För det första finns det inget Ritz här. Det närmaste Ritz jag kommer här är snarast Hotel Fück (ja, det heter verkligen så) och dess meny bestående av tysk husmanskost (även i pensionärsportioner för den som så önskar). Det må låta sorgligt men Fück är nog det mest Ritzlika som finns att tillgå här i de omedelbara krokarna. Dock i hård konkurrens med Alkenrather Grillmeister där alkisarna och fattigpensionärerna flockas. Den stekta spättfilén ska vara utomordentlig där. I alla fall om man ska gå pa a-lagarnas rekommenderationer.

Något releaseparty för min senaste bok har det heller inte blivit. Mycket beroende på den detaljen att jag inte har skrivit klart min senaste bok. Inte den första heller, för den delen. Det närmaste bok jag skrivit är nog en uppsats i sexan. Jag minns det som igår - en lysande titel, ett lovande intro, en spännande uppbyggnad och - tyvärr - en totalt värdelös intrig och ett ännu mer värdelöst slut. "Varulvens öga" hette uppsatsen men vad jag minns handlade den inte det minsta om varken varulvar eller ögon. Efter det långa introt så var jag så uttråkad av historien att jag abrupt avslutade den genom att låta huvudpersonen vakna ur en dröm och upptäcka att inget hade hänt. Undrar om jag var inspirerad av Pam's evighetslånga drömmande i Dallas eller om Pam rentav hade fått en kopia av min uppsats. Vet inte vad som hände först. "The eye of the werewolf". Hur coolt låter inte det?